1528-1588 Paolo Veronese Galleries Italian painter and draughtsman. With Titian and Tintoretto he makes up the triumvirate of great painters of the late Renaissance in Venice. He is known as a supreme colourist and for his illusionistic decorations in both fresco and oil. His large paintings of biblical feasts executed for the refectories of monasteries in Venice and Verona are especially celebrated. He also produced many altarpieces, history and mythological paintings and portraits. His compositional sketches in pen, ink and wash, figure studies in chalk, and chiaroscuro modelli and ricordi form a significant body of drawings. He headed a family workshop that remained active after his death.  Related Paintings of Paolo Veronese :. | Saints Mark and Marcellinus being led to Martyrdom | Feast in the House of Levi | a group of musicians | Supper in the House of Leiv | St Lucy and a Donor |
Related Artists:
Naldini, Giovanni Battista
Italian, 1537-91 was an Italian painter of a late-Mannerism in Florence. His first apprenticeship (1549-57) was in the studio of Jacopo Pontormo. He went from Rome for a number of months following 1560, and was recruited to work for Giorgio Vasari in 1562. He painted two crowded, mannerist canvas for the Studiolo of Francesco I in the Palazzo Vecchio: the Allegory of Dreams and the Gathering of Ambergris. He supplied altarpieces to Santa Maria Novella and Santa Croce. He painted an altarpiece of Calling of Saint Matthew for the Salviati Chapel in San Marco, where he worked alongside Francesco Morandini. Ultimately, he is aptly described by Freedberg as displaying work distantly derivative from the style of Andrea del Sarto, as expressed by Naldini's two mentors and Sarto's two pupils: Pontormo and Vasari.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Edward Bailey
(1814-1903) was the most accomplished of the missionary artists in Hawaii. Along with his wife, Bailey arrived in Hawaii as a missionary-teacher in 1837 on the ship Mary Frazier. He worked at the Wailuku Female Seminary in Maui from 1840 until its closure in 1849. After the seminary closed, he built the still standing Ka'ahumanu Church in Wailuku and operated a small sugar plantation that eventually became part of the Wailulu Sugar Company. He began painting about 1865, at the age of 51, without any formal instruction. Bailey's best known paintings are landscapes depicting the natural beauty of central Maui, The Bailey House Museum (Wailuku, Hawaii) and the Lyman House Memorial Museum (Hilo, Hawaii) are among the public collections holding works by Edward Bailey.